Gravsättning är det avslutande steget i en begravning. Det är då kistan eller urnan sänks ner i jorden eller askan placeras på en särskild plats. Här går vi igenom vad gravsättning innebär, hur det går till och vilka lagar och regler som gäller.
Gravsättning är ett samlingsnamn för den handling då den avlidne får sin slutliga viloplats. Det är ofta det sista steget i samband med en begravning och markerar det slutgiltiga avskedet när någon dött. Hur gravsättningen går till beror på praktiska val, trosuppfattning och önskemål från den avlidne eller de anhöriga. Om den avlidne har uttryckt egna önskemål brukar dessa följas, i annat fall är det de anhöriga som beslutar.
Gravsättningen sker ofta i anslutning till eller i efterhand av en minnesstund, som ibland hålls samma dag och ibland vid ett senare tillfälle. Hur en gravsättning går till beror på om det gäller en urna, kista eller aska. Det finns olika alternativ beroende på gravskick, traditioner och vad som passar den avlidne och de anhöriga bäst. Nedan går vi igenom hur gravsättningen kan se ut i praktiken.
En urna med aska kan gravsättas på flera sätt beroende på vad den avlidne eller de anhöriga önskat. Utöver alternativen nedan går det också att gravsätta en urna i en kistgrav, till exempel om man vill samlas på en gemensam gravplats för hela familjen.
Urnsättning innebär att askan efter den avlidne sänks ner i jorden i en urna. Gravplatsen kallas urngrav och kan rymma flera urnor. Den fungerar på liknande sätt som en kistgrav, med möjlighet till både gravsten och blomsterdekoration. Själva urnsättningen kan ske direkt efter en ceremoni eller vid ett senare tillfälle.
Ett kolumbarium är en vägg med nischer där urnor placeras, ofta inomhus, till exempel i en stenkonstruktion under en kyrka. Varje nisch är märkt och ibland dekorerad. Det är ett stillsamt och ofta arkitektoniskt vackert alternativ.
En urnmur liknar kolumbariet men är oftast placerad utomhus, under tak. Nischerna är låsbara och ger möjlighet att smycka platsen med blommor eller personliga minnen.
En urnkammare är ett underjordiskt utrymme där flera urnor från samma familj kan förvaras. När en ny familjemedlem avlider öppnas kammaren för att placera in urnan tillsammans med tidigare gravsatta.
Vid begravning med kista kan gravsättningen ske antingen direkt efter ceremonin ute vid graven eller vid ett senare tillfälle utan anhörigas närvaro. Här är de alternativ som finns för gravsättning av kista.
Jordbegravning är den vanligaste formen av gravsättning med kista. Den innebär att kistan sänks ner i jorden, som sedan fylls igen och brukar smyckas av anhöriga med blommor, ljus eller personliga minnessaker. Gravplatsen kallas kistgrav och rymmer oftast 1–3 kistor.
En kistgravlund fungerar som en minneslund men är avsedd för hela kistor i stället för urnor. Här sker gravsättningen anonymt, utan gravstenar eller personliga markörer, och utan de anhörigas närvaro. Kistgravlundar finns inte på alla kyrkogårdar.
En gravkammare är ett underjordiskt rum där flera kistor från samma familj kan placeras. De förvaras ofta bakom ett stenlock eller liknande konstruktion. Gravkammare används sällan i dag men förekommer fortfarande, särskilt inom vissa traditioner, som den ortodoxa.
Askan efter en avliden kan gravsättas på flera olika sätt. För att sprida aska utanför en godkänd begravningsplats krävs särskilt tillstånd från Länsstyrelsen.
Ett anonymt och gemensamt gravområde där askan grävs ner eller sprids utan anhörigas närvaro. Det går inte att markera den exakta platsen eller smycka individuellt, men det finns ofta en gemensam plats för blommor och ljus. Skötseln ansvarar kyrkogårdsförvaltningen för.
På en askgravplats gravsätts askan i ett markerat område, ofta med ett tyghölje. Anhöriga vet var askan är placerad och en namnskylt kan förekomma. Endast blommor i vas är tillåtna och kyrkogårdsförvaltningen sköter platsen mot avgift.
Liknar en minneslund till utformningen, men gravsättningen sker inte anonymt. Anhöriga kan närvara och sätta upp en skylt med den avlidnes namn och datum. En gemensam smyckningsplats finns där man får ställa ljus och blommor.
Askan kan spridas på en plats som haft betydelse för den avlidne, till exempel i havet eller i naturen. Detta kräver tillstånd från Länsstyrelsen. Spridningen ska ske med hänsyn till miljö och allmänhet. Det får inte ske nära bostäder, tomtmark, badplatser, dricksvattenkällor eller allmänna rekreationsområden. Länsstyrelsen väger in detta när de prövar tillståndsansökan.
Oavsett vilket alternativ som väljs behöver gravsättningen ske enligt gällande regler och godkännas av huvudmannen för begravningsverksamheten, oftast kyrkogårdsförvaltningen. De kan även ge vägledning kring vad som är tillåtet på den aktuella platsen. Finansieringen av grundläggande delar, som gravsättning, omfattas av den begravningsavgift som alla folkbokförda betalar.
Gravsättning regleras av begravningslagen, som bland annat anger att:
Reglerna finns till för att säkerställa en värdig hantering av den avlidne – och för att ge anhöriga trygghet och tydlighet i en svår stund.
Att planera sin egen eller en närståendes gravsättning behöver inte vara komplicerat. Ett första steg kan vara att fundera på:
Hos oss på Begravningsbolaget får du stöd i att planera en begravning, från första val till den sista viloplatsen.